SAHARA

Vision Höglandet i oasen Siwa i Egypten
Åtta timmars bilkörning rakt ut i öknen från Kairo tonar en märklig syn upp sig. Efter mil av platt rak väg blir landskapet lite kuperat och två stora sjöar breder ut sig. Mitt i allt finns en gigantisk skog av dadelpalmer. Vi har kommit fram till den mytomspunna oasen Siwa, hem för 28 000 människor mitt i den del av Sahara som kallas Libyska öknen.

Oasen Siwa ligger avsides, minst sagt. Så där tre veckor med kamel från närmsta granne. Här talar folket ett eget språk, siwa, och lever ett liv till stora delen styrt av dadelskörden. Oasen har drygt 200 naturliga källor som vattnar palmskogarna, fruktträden och grönsaksodlingarna. Regnat har det inte gjort sedan 1926 då det regnade i tre dagar med resultatet att hela den mäktiga staden, byggd som en ökenborg rasade samman. Man bygger nämligen sina traditionella hus av lera och salt. Lättarbetat och hållbart för nästan allt utan just regn och det är en stor lättnad för Siwaborna att det inte har regnat på 86 år.

  Vi svänger av innan vi kommer fram till staden  och följer stranden till en av de stora saltsjöarna som omger oasen. I en palmlund vid det vackra vita berget Adrere Amellal vid saltsjöns strand ligger ett märkligt hotell som bär det vita bergets namn. Solens sista strålar snuddar vid horisonten. Vi överväldigas av platsens stillhet och skönhet. Det känns overkligt, som att vandra in i en filmkullis ur StarWars. På Adrere Amellal finns ingen elektricitet. Istället tar de vitklädda arabkillarna fram hundratals oljelampor, facklor och ljus när skymningen övergår i nattsvart mörker. Tystnaden värker i öronen. Kairos osannolika larm som vi upplevt innan vi kom hit ekar i den totala tystnaden. De hundratals lyktorna och ljusen reflekterar det sammetssvarta himlavalvet där miljoner stjärnor glimrar tusentals ljusår bort. Detta är en märklig plats. Vårt rum är stort som en mindre gymnastiksal med metertjocka lerväggar och minimala fönster. Väggarna pryds av kornischer där flämtande vaxjus kämpar för att lysa upp rummet. Sängarna är gigantiska och allt är vackert, naturligt och stilla.

  Vi lämnar rummet och rör oss upp mot en öppen eld utanför en av de stora ökenpalatsliknande byggnaderna. Genast uppenbarar sig vitklädda siwabor med silverfat med grönsaker, röror och oliver och till det serveras färskpressad citronjuice. Anläggningens platschef uppenbarar sig ur det svarta mörkret och förklarar att middagen serveras när vi vill i en av anläggningens tolv matsalar. Vilken får vi inte reda på förrän vi leds dit. Även menyn för trerättersmåltiden är hemlig tills den serveras. Det man vet är att 95% av maten odlas i anläggningens trädgård eller kommer från farmen som hör till Adrere Amellal. Anläggningen är helt ekologisk och känd som sådan över hela världen.
Vi förs in i en sal byggd av saltsten, upplyst av mängder av ljus och serveras goda vegetariska rätter och en kycklingrätt. Efterrätten består av en daddelsufflé med perfekt konsistens tillagad helt utan elström. Vi njuter och så småningom vandrar vi sakta tillbaka till vårt gigantiska rum och somnar rekordsnabbt omslutna av öknens stillhet.

  Morgonen kommer med en magiskt vacker soluppgång och frukost på en av terrasserna, ljuvligt! Sedan bär det av till Siwaoasens största tätort där en guide väntar på oss med spännande berättelser och strövtåg i det fascinerande samhället. Vi delar upp turen på två dagar och får höra om Alexander den stores besök hos oraklet i Siwa, det stora regnvädret som la staden i ruiner 1926, hur europeiska soldater hade sina förläggningar här under de båda världskrigen och om de hundratals källor gör Siwa till en prunkande grön plats helt utan regn. I staden finns marknader med oerhört vackra beduinmattor vävda av Saharas nomader och gamla beduinsmycken i silver.

  På eftermiddagen väntar en vegetarisk, trerätters lunch under palmernas skugga ute vid det vita berget och sedan bär det av ut i Sahara. Vi ledsagas av en trevlig arab vid namn Abdulla som visar sig vara ansvarig för skolväsendet i Siwa. Han talar perfekt engelska och ska faktiskt besöka Uppsala och Borås nästa sommar. Ibland är världen bra liten. En av Abdullas stora glädjeämnen i livet är att få ta med turister på vådliga färder med sin Toyota ut i Sahara. Hastighetsmätaren snuddar gång på gång vid 100 kilometer i timmen, då talar vi offroadkörning i mitt ute i Saharaöknen. Här finns sanddyner som är över 50 meter höga och som stupar oroväckande brant nedför. Utför dessa backar och ibland nästan stup tar  Abdulla oss med gasen i botten. Abdulla trivs och det gör vi också. Öknens skönhet, stillheten och den obrutna horisonten skapar en känsla av oändlighet. Vi kör tiotals mil i öknen, tittar på fossil från den tiden Sahara var havsbotten. Sjöstjärnor, snäckor, korall och ett skelett av en haj mitt ute i öknen. Vi hittar även nedslagsplatser för meteoriter och vi passar på att bada i varma och kalla källor som likt hägringar uppenbarar sig i öknens gyllene sand.

 Vid solnedgången stannar Abdullah vid en häpnadsväckande hög sanddyn, tar fram ved och kokar te medan solen kryper allt närmare horisonten och sveper in öknen i ett rosa skimmer. Vi dricker Abdullas hibiskuste och får syn på några snowboards i bilens bagageutrymme. Så bär det av utför den branta sanddynen, en backe på närmare 100 meter. Det är som att åka på snö. Brädan glider på den timmglasfina sanden. Ibland står vi och andra gånger sitter vi på brädorna och susar ner för branten. Att ta sig upp är betydligt jobbigare då man sjunker ned i sanden på de branta partierna. Glada och förundrade åker vi hemåt genom öknen mot middagen i en av gästhusets tolv matsalar. Ännu en kväll vid det vita berget omgivna av tusentals lyktor, ljus och stjärnor.

Romerskt bad
Vid Adrere Amellal finns ett romerskt bad som får sitt kristallklara vatten från en källa med ett ständigt flöde. Sista eftermiddagen tillbringar vi vid denna källa med sitt stensatta romerska bad. Vi njuter. Solstolarna är uthuggna i sten och omgivna av ståtliga palmer och en stillhet som nästan är overklig. Känslan från det vita berget i den förtrollande Siwaoasen kommer vi att bära med oss länge, länge. Ända tills vi kommer tillbaka till denna plats av stillhet och skönhet.