I detta nummer har vi en helt unik och skakande intervju med Annika Östberg, kvinnan som suttit 28 år i amerikanskt fängelse och två år i svenskt för två mord som utfördes 1981. För några veckor sedan blev hon fri. Vi träffade henne i fängelset i USA.

Annika flyttade till USA som 11-åring tillsammans med sin mamma som gifte sig med en amerikansk man. Annika blev utslängd hemifrån och något år senare var hon strippa, missbrukare och prostituerad. Som 12-åring dömdes hon till ungdomsfängelse. Hennes liv kantades av tungt missbruk, våldsbrott och relationer med flera män tills hon 1981 var med när hennes dåvarande pojkvän sköt en restaurangägare och en polis till döds. Vissa menar att hon styrde sin pojkvän som en marionett. Hon dömdes för mord av första graden. Nu 30 år senare är hon fri. Vad händer med en människa som under 30 år varje dag konfronteras med det faktum att man varit delaktig i att ta livet av andra människor? Vi reste till Kalifornien för ett par år sedan och frågade Annika i fängelset. Nu publicerar vi vad hon sa. I sommar reser hon runt med en nyinköpt hundvalp och upplever det Sverige hon lämnade som 11-åring och som hon drömde om under tre årtionden i fängelse. Annikas liv är som en film och vi har inte sett slutet ännu. Annikas berättelse är ändå en berättelse om hopp, en andra chans och möjligheten att komma igen. Hon har hittat sig själv och en grund i livet som hon upplever stabil.

Vem är oskyldig?
Man kan fråga sig vem som är skyldig till brotten Annika dömdes för, kan ett barn på 12 år som hamnar i sjuka miljöer i San Fransisco utan stöd från sin familj bli annat än trasigt?  I brist på äkta vara söker sig människan till allt som liknar närhet och värme om än i formen av tunga droger, sex till salu och tillfälliga relationer. Allt ett surrogat för den kärlek hon inte fick. Är inte hennes brott ett resultat av en trasig värld där vi alla är delaktiga i förfallet. Är det inte så att unga tjejer ger sina kroppar för att finna närhet, värme och acceptans? Ivrigt påhejade av hela världen, filmer, skolmaterial och allsköns komersiell media att ge det finaste man har för en känsla av att man är värdefull och betyder något. Om det så är genom att tillfredställa mäns lusta. Ett billigt byte som många luras till mot sin vilja. Nej, alla dessa prinsessor (och prinsar) har ett unikt värde och rätt att vänta med något av det vackraste livet har att erbjuda tills man träffat den man vill leva med och byggt en relation som kan ta hand om resultatet av det vackra kärleksmöte som sex kan vara – ett litet barn!  

När allt går åt helvete...
För många blir droger och alkohol vägen ut när allt går åt helvete och tomrummet inombords vägrar att låta sig tillfredställas. En för många nödvändig bedövning när allt är skit. Också detta är ett surrogat – en ersättning för något som kan fylla den innersta tomheten. Annika hittade svaret i fängelset och upplevde en förlåtelse – en upprättad relation som fyllde tomrummet. Hon kunde förlåta sig själv och be offrens anhöriga om förlåtelse för att hon som hon uttrycker det - fick förlåtelse från Gud.
Där står vi allihop, dubbelmördare eller inte, i vårt eget tillkortakommande, med den ekande tomheten och det värkande inre. Med saker vi gjort fel och människor vi sårat. Var finns svaret? Annika menar att det finns hos dig just nu, ett ord bort. Hon fann det hos Jesus - en man som också varit fängslad. Som var hånad och föraktad och fick ta ett dödsstaff i hennes ställe fast han var helt oskylldig. Så att hon 2000 år senare i ett fängelse i USA skulle kunna uppleva förlåtelse och kraften till ett nytt liv. Är det inte en fascinerande kraft?

Farsan var är du?
En sak som många av de som sitter i fängelse idag har gemensamt är att de inte hade någon närvarande far under sin uppväxt eller att den som titulerade sig pappa inte var någon sådan i praktik och handling. Det finns undantag men majoriteten kommer från trasiga hem. Om det är så är det inte då förnuftigt att satsa på den institution som betyder mest för nästa generation – mamman och pappan som fått barn och formar en familj. Varför är det omodernt att satsa på sin familj och att sträva efter livslånga relationer som ger kontinuitet åt generationer. Att göra sitt yttersta för att bygga stabila relationer som håller är inte så hett i en värld där vi blir överösta av värderingar med snabba klipp både vad det gäller ekonomi, relationer och sex. Men sorry, barn är inga snabba klipp, ingen dekor, rekvisita eller statussymbol. De är levande varelser av kött och blod som tar tid, ohyggligt med tid. Och man får mycket tillbaka, ja visst. Men det är inte alltid kul att läsa samma bok 50 gånger eller se Barbapappa igen till fredagsmyset. Det är inte alltid fantastiskt att ha en startsträcka på en halvtimme för att komma iväg på minsta biltur, det blir liksom inte så vidare spontant. Man kan tröttna. Kvantitetstid är att hänga med kidsen, bara vara där, städa tillsammans, rensa ogräs, ha tråkigt ihop och att mitt i vardagen hitta relationer som bär resten av livet.