Prenumerera!
195:-/år hem till din brevlåda

Beställ ett exemplar av detta nummer!
25:- inklusive porto

Annons

Resebloggen

Rese-IQ

utmanaredaktorenUtmana redaktören!

Visst kan du din geografi bättre än Vision Höglandets redaktör Mikael Torstensson! Framför allt är du säkert snabbare!

När du är klar och har slagit Mikael så tryck på tangenten ''Print Screen'' och klistra skärmdumpen i ett mail och sänd det till
info@copyvision.se 
Mikaels rekord är: 568.818 poäng

Höglandets topplista Rese-IQ
1. 654,534 L-E Erlandsson, Nässjö
2. 632,106 Samuel Larsson, Ramkvilla
3. 622,143 Delbert Åke Jonsson, Helsingborg
3. 618,002 Anna Rostedt, Vetlanda 
4. 603,767 Magnus Edforss, Eksjö
5. 582,079 Ingemar Ohlsson, Eksjö
6. 569,180 Ove Larsson, Ramkvilla
7. 568,818 Mikael Torstensson, Sävsjö

 Vi är ett kreditvärdigt företag enligt Bisnodes värderingssystem som baserar sig på en mängd olika beslutsregler. Denna uppgift är alltid aktuell, informationen uppdateras dagligen via Bisnodes databas.
Hemma hos Ranelid
ccccbild1_b

Vision Höglandet hemma hos Ranelid finkulturell schlagerartist


Författare, fotbollsspelare, underhållare. Björn Ranelid är en mångsysslare som genom åren skaffat sig många meriter. Tillsammans med sångerskan Sara Li lägger han nu till ännu en erfarenhet i karriären – en medverkan i Melodifestivalen. Vision Höglandet möter Björn och frun Margareta hemma i lägenheten på Södermalm.

Han är ordkonstnären som provocerar genom att enligt honom själv ”störa konsensus i kulturetablissemanget och den litterära parnassen”. Hon är den förtidspensionerade sjuksköterskan, men även den stora pallen och stöttepelaren bredvid.
Vision Höglandet möter Sveriges främsta författare Björn Ranelid och hans fru Margareta Ranelid, för att prata om offentligheten som inkräktat på deras liv, om tron som skiljer dem åt, men också om kärleken och humorn som fått dem att hålla ihop i mer än 35 år.

En liten skällande hund som känner doften av fikabrödet jag just inhandlat, hoppar entusiastiskt upp och ner. Margareta Ranelid hälsar välkommen in i hennes och maken Björns vackra våning på charmiga ”puckeln” på Söder i Stockholm.
– Att skaffa hunden Kalle är det mest egoistiska jag gjort i livet. Jag ville verkligen ha en hund, men så är det ju också jag som tar ut Kalle på promenader fyra gånger om dagen, säger Margareta samtidigt som hon försöker tysta ner skällandet genom att skvätta vatten på honom med en sprayflaska. Snart skrider en av Sveriges främsta författare in genom de bok- och konstfyllda rummen. Han pekar snabbt på olika tavlor, den ena målad av honom själv, den andra av hans far som var en duktig konstnär, men som dog helt okänd.

Om mötet

Margareta och Björn träffades innan han hade debuterat som författare, innan han var en offentlig person. De var då 25 respektive 26 år, vilket var i samma veva som Björn genomgick sin tredje operation för sin sjukdom (hans läpp började växa enormt när han var i 14-årsåldern).
– Det roliga är att när vi träffades hade jag varit gift och hade redan ett barn, utbrister Björn.  Margareta ville absolut inte ha någon med barn. Idrottsmän ville hon inte heller ha att göra med (Björn spelade då fotboll på elitnivå, reds. anm.). När de träffades föll allt detta bort för Margareta. Margareta, som just gått i förtidspension efter över 30 år som skolsköterska, skrattar och håller med sin make.
– Kända personer tenderar att gifta sig med varandra, säger Björn och fortsätter:
– Du ser aldrig en hollywoodstjärna gifta sig med en skolsköterska eller lärare. Det är för att de är livrädda för ”vanligheten”, menar Björn och på frågan om anledningen till detta inte kan vara att dessa ”kändisar” dras till varandra för att de kan identifiera sig med varandra, svarar han: ”Absolut, men samtidigt finns det en inskränkthet i detta som de aldrig kommer ur. Det är säkert därför de gifter och skiljer sig så många gånger.”
– En annan sak med den här kändisvärlden är att den gör sig immun mot all beröring med tiggare, hemlösa, alkoholister och narkomaner. Detta tar bort en social kompetens hos dem.
De skänker pengar för att döva sina samveten. Jag själv träffar ju människor hela tiden. Jag är nu redaktör för en bok med femton författare som ges ut för hemlösa i Malmö. Tre stycken är Augustprisvinnare, en är den forne ärkebiskopen K G Hammar. Jag har själv ordnat alla femton författarna, boken kommer ut i Stadsmissionens regi och jag tar inget betalt. Vinsten går oavkortat till hemlösa i Malmö. Björn pratar. ”De” och ”dem” är ett återkommande ämne under intervjun, pratet om kulturvärlden och den litterära parnassen.

Inte rädda för åldrande
Vi slår oss ner vid ett bord i våningens eget bibliotek. Härifrån kan man genom fönstret se Maria Magdalena kyrka. På frågan hur de båda vill bli ihågkomna när de inte längre finns, svarar Björn utan att tveka en sekund:
– Att jag gjorde mitt bästa och uppförde mig anständigt mot mina medmänniskor. Jag vill att det ska stå: ”Han gjorde sitt yttersta och var tämligen flitig” på min gravsten och jag har redan tingat en plats där ute, säger han och nickar mot kyrkogården. Margareta däremot vill spridas med vinden. Hon vill bli ihågkommen som en stor pall bredvid Björn…
– Nej, jag har verkligen inget behov av att bli ihågkommen, säger Margareta och skrattar. Men blir snabbt allvarlig. Förra året dog hennes pappa.
– Då hände det något. Jag insåg att jag har kommit till den sista tredjedelen av livet. Jag är medveten om den tid jag har kvar och vet att man inte kan bli hur gammal som helst. Inte för att jag är speciellt rädd för att åldras eller att dö, men på grund av att min mamma blev dement sina sista år, kan jag oroa mig för att själv bli dement eller drabbas av annan sjukdom. Ingen av oss går runt och bär på dödsångest eller så. Vi försöker att hålla oss i form och äta sunt. Men vi är inga fanatiker, då är nog våra barn mer medvetna.
– Visste du att bubbelvatten ger celluliter? frågar Margareta plötsligt sin make. Jo, det har han koll på.
Björn återgår till ämnet och säger att inte heller han tänker på åldrandet.
– Så länge man kan springa och hålla sig i form känns det som att det är en bit kvar. Visste du att när vi gjorde testen inför ”Let’s Dance” så var jag den som var bäst tränad? säger Björn och vi blir åter avbrutna av Kalle som skäller på brevbäraren. Medan Margareta går till dörren säger Björn:
– Bara för att du ska få en bild av vem som bestämmer här hemma ska du veta att hon köpte den där hunden utan att jag hade något att säga till om.



Skilsmässa

– aldrig ett alternativ
Paret har nu levt tillsammans i 36 år. Enligt dem själva är humorn en viktig ingrediens i deras framgångsrecept.
– Vi har respekt för varandra och vi ger inte upp så lätt. Tålamod är viktigt. Dessutom har vi en del gemensamma intressen – nu lägger vi tid på trädgården i Kivik som vi båda älskar att pyssla med. Att ha roligt och skratta tillsammans är bland det viktigaste, menar Margareta. Men Björn påstår att frun inte skrattar lika mycket åt hans skämt längre.
– Familjen Ranelid anser att alla ska ha samma humor och skratta åt samma skämt, men humor kan vara olika, säger Margareta ironiskt och erkänner snabbt att de likväl har väldigt roligt tillsammans.
– Jag tror att unga ofta ser skilsmässan som en lösning när relationen kärvar, men det har aldrig varit ett alternativ för oss, konstaterar Margareta.
Om paret får välja fritt vad de helst gör en ledig dag läser de böcker, promenerar eller tränar. Björn springer och styrketränar (men offentliga gym är en omöjlighet för honom i nuläget på grund av både fans och stalkers). Margareta tränar på den cross over-maskin de har i sin våning. Annars finner de ro i sin äppellund runt huset i Kivik. 6 000 träd, för att vara exakt.

Offentligheten

Björn berättar att han har svårt att säga nej och ställer upp på det mesta, allt ifrån tidningsintervjuer och tv-program till föreläsningar. Han är både tillgänglig och plikttrogen.
– Jag har inget hemligt nummer utan kan alltid bli nådd och jag har aldrig under alla dessa år lämnat återbud, hur sjuk jag än varit.
– Jag är faktiskt inte med på det hela, för någonstans behöver vi alla integritet, avbryter Margareta. Hon tyckte det var lättare att ta Björns offentlighet med allt vad det innebär, medan hon själv hade ett aktivt yrkesliv.
– Då kunde jag koppla av den biten och gå till mitt jobb. Jag har hjälpt till att arrangera och planera men numera märker jag skillnaden. Jag blir mer indragen och det är mer tröttande än det var när jag hade mitt eget arbete att gå till. Därför tror jag det är viktigt att jag hittar något eget även nu som förtidspensionär.
Margareta tror inte att hon hade blivit intresserad av Björn om han hade varit en offentlig person när de lärde känna varandra. Mediastormandet kring hennes make intresserar henne inte alls.
– När vi är ute och kör bil tar folk kort på oss genom rutan. Jag måste säga att jag gärna skulle vilja byta ut vår registreringsskylt (som lyder: ”RANELID”, reds. anm.).
– Jag tycker folk kan respektera att vi, när vi till exempel är ute på Waldermarsudde, kan vilja vara ifred. Björn är för snäll och säger aldrig nej till att vara med på kort och skriva autografer. Han är för vänlig mot alla.
Vi gör inte längre offentliga saker ihop. Barnen och jag går numera inte gärna ut på stan tillsammans med Björn. Det är inte roligt. Jag märker att även barnen har börjat ta illa vid sig.
Men det är ju sorgligt?
– Ja, det är väldigt sorgligt.
Men vad känner du när din fru säger så här, Björn?
– Jag själv blir inte störd och gällande familjen försöker jag lösa det smidigt genom att ställa upp snabbt på bilder, säger Björn och förklarar att det finns både för- och nackdelar med kändiskapet (ett ord han själv för övrigt endast bokstaverar).
– Jag får så många brev att ingen kan ana massan. Margareta håller med och tycker att hennes man ska fokusera på den stora mängden kärlek han får, istället för på den ytterst lilla mängden av hat.
– Folk tatuerar in mina citat på sina kroppar; de säger att jag räddade dem från att ta sitt liv eller har hjälpt dem på olika sätt med mina ord. Jag har till och med fått höra att jag är Sveriges nya folkbildare. Sådant är uppmuntrande.
Baksidan med att vara Björn Ranelid är enligt honom själv alla påhopp. Han har till och med blivit mordhotad. Han ser inte sig själv som offer. I den värld som är viktig för honom, den som har med folket att göra, är det han som är segraren. Han menar att han själv aldrig startat någon enda av alla dessa omskrivna mediestrider; däremot har han korrigerat lögner.
– Jag hämnas inte på andra människor. Jag är en fredens apostel. Men om någon undrar varför jag inte tolererar att de sparkar på mig så är förklaringen enkel. Jag har varit mobbad, har till exempel blivit kallad nigger på grund av min stora läpp som ung. Det är det mobbade barnet i mig som vaknar och aldrig kan glömma. Både Margareta och Björn anser dock att situationen har blivit bättre det senaste året.
– Jag försöker att inte längre läsa allt som skrivs om mig. Jag är inte lika ängslig och har lärt mig sova nu, säger Björn. Margareta kommer med den ena kaffepåtåren efter den andra.
– Det är sjuksköterskan i mig, säger hon med ett varmt leende. Själv skulle hon inte kunna tänka sig att tatuera in något av sin makes citat på kroppen.
– Nej, det passar inte mig. Däremot har våra barn en hel del tatueringar.

Mediebråk i relation till tinnitus och den växande läppen

Mediebråken med Björn har, som väl ingen kunnat undgå, varit många och han har till och med velat ta sitt liv när påhoppen varit som flest. Vad gav dig livslusten tillbaka?
– Margareta och barnen. Jag är tämligen stark och har gått igenom så mycket värre saker, dels ljudet i skallen, dels min växande läpp. Det är sådant som många andra inte kommer vara i närheten av, säger Björn och kommer just på att:
– 2003 ringde en läkare och frågade om jag ville träffa en pojke som har samma syndrom som jag. Han är 13 år, precis som jag var när jag började få besvär och lida av min växande läpp. Hans tandkött slutar inte växa över hans tänder och han måste ha det riktigt tufft och skulle behöva mitt stöd. Jag ville gärna träffa honom. Björn berättar att en vanlig fördom om honom är hans fåfänga. Själv berättar han att han inte gärna ställer sig framför en spegel.
– Trots att jag gått igenom ett flertal operationer och man inte kan se några spår av min sjukdom idag, är den stora läppen det enda jag ser i spegeln. Det är en fantombild av mig själv jag ser.
Björn och Margareta kommer in på ämnet om när livet vill en illa, men Margareta erkänner att hon varit skonad från tragedier i sitt liv och känner stor tacksamhet över detta.
– Vi vet att motgångar av det slag som Björn gått igenom gör människan starkare. Om man väljer att inte bli bitter, växer man som person, menar Margareta.

Lyckliga tider
De är båda överens om att början på 80-talet var en harmonisk period i livet.
– Åren 1979-89 var en lycklig period. Då bodde vi i Ystad. Jag jobbade först på barnpsykiatrin i Malmö och därefter som skolsköterska och Björn jobbade som lärare och undervisade bland annat i filosofi. Barnen var små och vi trivdes väldigt bra, säger Margareta.
– De första tio åren i Stockholm var också bra. Då var jag väldigt oskuldsfull och det gjordes inga påhopp på mig, tillägger Björn.
– Då betraktades du mera som en svår och exklusiv författare, konstaterar Margareta.
– Ja, det var innan det skrevs så mycket negativt om mig. Björn kan inte förstå varför han blivit en sådan provokatör för så många. På frågan om det handlar om att han slänger sig med uttryck som: ”Jag är Sveriges mest…” Jag är den främste…” i detta jantelagstyngda Sverige, svarar han:
– Jovisst. Jag har stört konsensus i kulturetablissemanget och i Sveriges litteraturvärld. Jag gör sådant som de själva inte kan göra. Jag talar utan manuskript, dansar, spelar fotboll, målar tavlor, har fått pris för ”det vackraste språket… Jag skiljer mig lika mycket från dem som månen skiljer sig från jorden.

Ifrågasätter sin umgängeskrets
Paret Ranelid har många goda vänner, men emellanåt får de fråga sig själva vilka som är deras riktiga vänner. På senare tid har de blivit tvungna att vara extra observanta. Margareta har fått känna sig utnyttjad då vissa vill ”komma åt” hennes man.
– När vi träffar folk, speciellt kvinnor, kan de tycka att det jobbigt att jag är med och hälsar inte ens på mig. Vissa kvinnor kommer fram och kysser helt plötsligt min man. Jag blir väldigt illa berörd av ett sådant beteende. Dessa typer av kvinnor sänker sin kvinnlighet, systerskapet. Vid ett tillfälle när vi var på ett valborgsmässofirande som Björn höll tal på, kom flera kvinnor fram och kysste min man. Då frågade en väninna mig: ”Hur står du ut egentligen?” Men vad ska jag göra, jag kan väl inte ställa mig och börja skrika, gorma och slå dem?

Olika åsikter om gudstro
Paret Ranelid har skilda åsikter om gudstro. Björn läser gärna i bibeln och tror på Gud. Margareta gör det inte. 
– Vi tycker väldigt olika, däremot pratar vi mycket om tro, säger Margareta och Björn förklarar vem Gud är för honom:
– Han är ingen gubbe i himlen. Han är kärleken och han är fullkomligt immun mot allt teknologiskt uppfinnande. Han är hjärnan bakom all samstämmighet mellan syret, träden, fotosyntesen, skapandet av individer. Tänk bara att det blivit så jämnt fördelat mellan män och kvinnor, utbrister han. Björn menar att det finns en orsak och verkan till allt.
– Jag håller ju med Björn om allt detta, men vi har väldigt olika uppväxt inom våra respektive familjer. Björn gick ju redan som barn till Elimkyrkan, förklarar Margareta.
– Ja, pastor Säwe i Elimkyrkan gjorde starkt intryck på mig. Jag tror att ordet är en del av Guds skapelse. En del av min språkvärld grundlades i frikyrkan. Bibeln är godis för litteraturintresserade. Björn hade länge prästplaner, men har lagt ner dessa funderingar då han tror att det skulle ta för mycket tid. Han menar att han ändå agerar präst då han varit ute och talat i över 60 av landets kyrkor. Det Björn vill nå ut med när han talar är budskapet om godhet och kärlek.

Text och bild: Frida Funemyr



Om Björn Ranelid

Född: 1949.
Familj: Hustrun Margareta, tre barn (Alexander 39 år från ett tidigare äktenskap samt Agnes 34 år och August 25 år), och hunden Kalle.
Yrke: Författare, föreläsare.
Bor: I lägenhet på Södermalm i Stockholm samt sommarhus på Österlen.
Aktuell med: Vidare till finalen i Globen i årets melodifestival.
Vilken bok är du mest nöjd med? Kniven i hjärtat, Synden och Mitt namn skall vara Stig Dagerman (har tagit emot Augustpriset för Synden).
Motto: ”Han gjorde sitt yttersta och var tämligen flitig”. Jag vill att detta ska stå på min gravsten.
Förebilder: Tomas Tranströmer, Kerstin Ekman och Peter Hoeg.
Björn om Margareta: Hon är en fantastisk moder, pålitlig och jämn i humöret.

Om Margareta Ranelid
Född: 1950.
Yrke: Arbetat som skolsköterska i 31 år (expert på att ge sprutor, gav 1 000 vaccinationer bara vid svininfluensan). Hjälper nu Björn med det administrativa.
Motto: Att leva i nuet.
Förebild: Författaren Cora Sandel, hennes böcker ger mig kraft.
Margareta om Björn: Han är intensiv, energisk och känslosam.
 
Share