Prenumerera!
195:-/år hem till din brevlåda
Beställ ett exemplar av detta nummer!
25:- inklusive porto
Rese-IQ
Utmana redaktören!
Visst kan du din geografi bättre än Vision Höglandets redaktör Mikael Torstensson! Framför allt är du säkert snabbare!
När du är klar och har slagit Mikael så tryck på tangenten ''Print Screen'' och klistra skärmdumpen i ett mail och sänd det till
info@copyvision.se
Mikaels rekord är: 568.818 poäng
Höglandets topplista Rese-IQ
1. 654,534 L-E Erlandsson, Nässjö
2. 632,106 Samuel Larsson, Ramkvilla
3. 622,143 Delbert Åke Jonsson, Helsingborg
3. 618,002 Anna Rostedt, Vetlanda
4. 603,767 Magnus Edforss, Eksjö
5. 582,079 Ingemar Ohlsson, Eksjö
6. 569,180 Ove Larsson, Ramkvilla
7. 568,818 Mikael Torstensson, Sävsjö
| Omaha beach Normandie |
![]() Det tar drygt tre timmar att köra från Paris upp till kusten i Normandie. Den sexfiliga motorvägen slingar sig som en väldig orm genom det böljande landskapet. GPS:en är inställd på Omaha Beach. Det var tidig morgon den 6 juni 1944. Nästan hela det europeiska fastlandet kontrollerades av Hitler. Atlantkusten från nordligaste Norge till sydligaste Frankrike var en befäst försvarslinje – Atlantvallen. Ett litet örike vägrade att böja sig under tyrannen från Berlin. Storbritannien var en sista bastion av frihet och plågades hårt av bombräder från det tredje riket. Den brittiske premiärministern Churchill vägrade kapitulera och övertygade USA att Europas sak var deras sak och denna morgon spelade man ut sitt starkaste kort, kanske det sista i striden om Europa. Strax efter midnatt hade 24 000 fallskärmssoldater hoppat och spridits ut över den franska provinsen Normandie. I gryningen svepte en jättearmada av 5 000 fartyg över Engelska kanalen. 175 000 man från de allierade länderna steg i land längs Normandies kust. Den största militära operationen genom tiderna hade börjat. En miljon tyska soldater bemannade Atlantvallen, under fältmarskalk von Rundstedts befäl. I norra Frankrike fanns det 300 000 tyska soldater. Dessa var en del i försvaret av den 380 mil långa “Atlantvallen”. Vid en 8 mil lång strandremsa längs regionen Normandies kust, gick brittiska, kanadensiska och amerikanska trupper iland. Några av de blodigaste striderna utkämpades på Omaha Beach. Omaha Beach De amerikanska trupperna ur 1:a och 29:e divisionerna, förväntade sig möta ett relativt svagt motstånd, när de på morgonen var på väg mot stranden som fått kodnamnet Omaha Beach. Man kände inte till att de undermåliga trupperna på befästningarna fått förstärkning från 352 infanteridivisionen. Ytterligare problemen orsakades av det dåliga vädret som påverkat flygets möjligheter att effektivt bomba de befästningsverk som fanns. Redan när många av landstigningsbåtarna sattes i sjön började de ta in vatten. Under färden in mot stranden sjönk de djupt ned i vågdalarna i den grova sjön och kallt vatten stänkte över de sjösjuka soldaterna som stod tätt sammanpackade. Men ännu syntes stränderna tomma bakom taggtråden och stridsvagnshindren. Ännu hade ingen skjutit mot dem. Den första vågen Utanför Omaha Beach sjönk 27 av de 64 amfibiestridsvagnar som skulle sättas i land med den första anfallsvågen. Förlusten av stridsvagnarna kom att bli oerhört kostsamma för 1:a divisionens trupper när de väl hade nått land. När båtarna var knappt 400 meter från land öppnade det tyska artilleriet eld. Projektiler från granatkastare regnade ned bland landstigningsbåtarna och orsakade stor förödelse. Båtar som tog in vatten började sjunka och flera gick på strandhindren som slet upp botten på båtarna, andra gick på minor och förstördes. Sammanlagt sjönk 10 båtar i den första anfallsvågen. ![]() Massaker När de första ramperna fälldes ned och de första trupperna gick i land hade klockan slagit 06.30. Utan något egentligt understöd från stridsvagnar, slogs de första landstigande trupperna ned på bara några få minuter. Häftig kulspruteeld kom ifrån klipporna och den höga strandbranten. Truppernas enda hopp var att så fort som möjligt ta sig fram de 200 meterna mellan vattnet och strandbranten, men man körde fast och de flesta fick bara ta skydd så gott det gick. Den andra anfallsvågen När den andra anfallsvågen kom klockan 07.00, blev det än mer kaos på stranden. Truppenheter var till stora delar helt splittrade från varandra och många hade satts i land på platser långt ifrån sina anfallsmål. Läget var så kritiskt att man klockan 09.00 började förbereda en evakuering av stranden för att i stället fortsätta med landstigningen på de andra relativt säkra stränderna. 2 500 döda på Omaha Beach I skydd av flottans artilleri arbetade ingenjörsförband med att röja vägar bland minfält och strandhinder. Amerikanska och brittiska jagare tvingades gå så nära strandlinjen som möjligt för att ge eldunderstöd åt de trupper som fanns där. Centimeter för centimeter kämpade sig soldaterna på Omaha Beach fram mot strandbranten. På vissa delar av den 6 km långa Omaha lyckades man så småningom också bryta igenom det tyska försvaret. Men det var först vid 13-tiden som trupper började rycka fram längs raviner och upp mot toppen av branten. När dagen var slut hade man avancerat 1,5 kilometer inåt land. Förlusterna uppgick till ca 2 500 man. Omaha Beach, våren 2012 Nu är det våren 2012 och vi befinner oss på den legendariska stranden. Himmelen är blygrå, duggregnet faller och vi har nästan hela stranden för oss själva. Insikten drabbar oss – här avgjordes mycket av Europas framtid. Ett misslyckande den morgonen och vi kunde levt i en helt annan värld. Vi slås av allvaret. Det bistra vårvädret förstärker stämningen. En bit upp från stranden ståtar några sönderbombade skyttevärn med en rostig kanonpipa trotsigt riktad mot stranden. Nere i de trånga utrymmerna skriker väggarna av klaustrofobisk ångest och i fantasin flyttas man lätt till den 6 juni 1944. Historien blir närgången och kryper innanför skinnet. En äldre amerikansk man sitter vid bordet jämte oss på en servering vid stranden. Han berättar engagerat för ett yngre par och en kvinna vi gissar är hans fru: ”Det var där Charlie sköts ihjäl och där borta, lite till vänster om det där gamla stridsvagnshindret, låg Dick och förblödde. Själv lyckades jag skjuta ihjäl eller såra en eller annan tysk innan jag fick ena benet avklippt av en tysk mina, men jag klarade mig i alla fall med livet i behåll.” Som sagt historien blir närgången. Vi talar inte mycket och tar oss tillbaka till bilen. 10 000 vita kors En stund senare är vi framme vid den enorma amerikanska krigskyrkogården. Nästan 10 000 vita kors står i prydliga rader. En känsla av vördnad präglar hela den väldiga parken. Hundratalet människor strövar runt bland gravarna och läser på de kritvita marmorkorsen. Många är tysta, en del gråter, några pekar på olika kors och talar dämpat. Man sugs in i stämningen och en känsla av tacksamhet kommer över oss. På många kors står det inget namn utan ”Här vilar i hedersvärd ära en vapenbroder endast känd av Gud”. En anonym soldat som offrat sitt liv för Europas frihet. Deras offer berör och vi talar lågmält om att detta var någons pappa, fästman, bror, barnbarn, arbetskamrat, vän eller son. Vi strövar länge bland korsen och funderar på människorna bakom namnen, hur deras liv var och hur deras liv hade blivit om det inte slutat med kroppen full av tyska kulor eller granatsplitter, de där dagarna i Frankrike i juni 1944. Pointe du Hoc Längst kusten finns många minnesmärken och museum. Vi besöker några av dem och förundras över människors mod. Den legendariska specialstyrka från de amerikanska Rangers som klättrade upp för trettio meter höga klippor under kraftig beskjutning i Pointe du Hoc fastnar i minnet tillsammans med många andra hjältedåd. Vid Pointe du Hoc finns idag ett minnesmonument och ett museum som är tillägnade slaget. Många av de ursprungliga befästningarna finns fortfarande kvar och marken runt om är späckad med ett imponerande antal bombkratrar. ![]() Tyska krigskyrkogården I bjärt kontrast till de amerikanska och kanadensiska krigskyrkogårdarna står den tyska krigskyrkogården i orten La Cambe någon mil från själva kusten. Totalt ligger här 21 500 tyska soldater som stupade i striderna under 1944. Det är en tragisk plats. Gravarna är markerade med cementplattor och mitt på kyrkogården ståtar en hög gräskulle, en massgrav med oidentifierade kroppar. Stämningen är helt annorlunda här. Vi funderar på hur tyskarna ser på detta idag. Tragiken här är dubbel. Denna plats saknar den påtagliga värdigheten som präglar de allierades kyrkogårdar. Också dessa män var någons far, bror, son och vän. Många av dessa drogs säkert bara med i den allmänna nationella hysterin. Också de blev ett offer i denna ofattbara tragedi som kallas andra världskriget. Vi kör sakta tillbaka mot hotellet. Intrycken från Normandie bär vi med oss länge. En tacksamhet till människor som reste sig upp mot förtryck och en människosyn som ledde till att man sorterade ut icke önskvärda människor. Hundratusentals judar som räddades från utrotningslägret tackar dem. Vi som lever i ett fritt Europa idag tackar dem. Vi inser en sak. Det är viktigt med värderingar. Av: Mikael och Elisabeth Torstensson |
Resespecial
För inte så länge sedan var Kangaroo Island en tillflyktsort för laglösa, pirater och förrymda fångar. Idag är det ett av världens mest uppskattade resemål och det är lätt att förstå varför. Ön är som ett stort zoo med djur strövandes fritt. Naturen är makalöst vacker med vita sandstränder, smaragdgrönt hav, vilda klippor och slingrande vägar genom bushen. Ett tips är att inkvartera sig i någon av de gamla fyrvaktarbostäderna som hyrs ut. Man måste ha bil för att n [ ... ] |
Utanför Skottlands norra stränder ligger en ögrupp där midsommarsolen knappt doppar sig i den oändliga horisonten innan den sakta stiger för att hälsa en ny dag. En plats där historiens ebb och flod har format ett dramatiskt landskap och färgstarka människor. Ett kontrasternas land med grönskande fält, dramatiska klippor och stränder med gyllene sand som piskats fram av Atlantens skummande vågor. Ett oförstört land där kornknarrens skrik är lika klart som den omgivande Atlant [ ... ] |
Planet sveper över havet in mot den australiska kontinenten. En vacker och dramatisk kust badar i kvällens varma sol. Vågorna bryts mot höga klippor och en paradisbukt med en sagolik sandstrand sveper förbi. Vad vi inte vet just då är att det vi ser är legendariska Botany Bay nära flygplatsen i Sydney. |
Det finns två vägar att köra från sydney till australiens hjärta alice springs. Den norra som tar lite längre tid går över de legendariska blue mountains. En bergskedja som skimrar hemlighetsfullt blått i den australiensiska skymningen. En barriär som en gång skiljde det östra koloniserade australien mot den övriga vilda och till stora delar outforskade kontinenten. Den andra vägen går söderut ner mot huvudstaden Canberra och Melbourne för att halvvägs ner ta [ ... ] |
|
|
|
|
|
|
Ytterligare artiklar
| |












